Varje gång...

Jag vet inte riktigt hur jag tänker. Det känns lite som att jag gillar att utsätta mig själv för onödig (idiotisk) stress. Det kanske till och med är det enda sättet att få mig själv att fungera. Jag söp bort mobilladdaren i Fredags och har inte haft telefon sen Tisdag. Jag har fortfarande inte skaffat ny laddare men lik förbannat lovar jag chefen att höra av mig när jag kommer till Göteborg om några timmar. Hur det ska gå till vet jag inte. Känns som att jag får skramla fram lite växel nånstans. Har ingen själv, får kolla med brorsan. Förstår bara inte varför jag gör så. Jag vet fortfarande inte vart jag ska repa imorgon bitti och hade ingenstans att sova tills min chef ringde (som jag nu med hjälp av en betaltelefon kan få tag i). Min plan var att åka till Göteborg. Försöka hitta någon på en pub nånstans som jag känner, snylta mig in på deras soffa och sedan åka till det ställe vi repat på tidigare. Utan att vara säker på att det är dit jag faktiskt ska. Det är ju inte särskilt smart. Men det händer ganska ofta. Folk pratar om att ordna saker i "sista minuten" fast jag är nog en av de få som bokstavligen menar det. Så jävla korkad. Men söt. I rätt ljus. Mörkt ljus. Vad är mörkt ljus? Samma sak som ljust mörker. Skitsvårt att framställa. Man får ta i som in i helvete.

Och pengar ska vi inte prata om. Eller jo, det ska vi faktiskt för det är väl därför folk har bloggar. För att få skriva massa skit som ingen bryr sig om. De bästa bloggarna är de som skrivs av människor som tror sig ha någonting att bidra med. De är skitkul att läsa. I alla fall de första raderna. Sen blir det outhärdligt. Jag vet att jag inte har något vettigt att komma med och förväntar mig inte att någon ska läsa den här dyngan. Om ni mot all förmodan gör det så seriöst. Skaffa er ett liv, annars kommer ni hamna i samma sits som mig. Skriva meningslösa bloggar utan anledning.

Just det, pengar var det. Jag försöker boka ett flyg till Portugal utan pengar. Det är tydligen jävligt svårt. Jag har råd med ena flyget (av två, ett byte) och funderar seriöst på att boka det. Nu finns det inga garantier att jag kan ta mig vidare därifrån men det kanske det kan va värt? Självklart inte, tänker alla andra men inte jag. Jag tycker det är en ganska vettig idé. Jag har dock inga bra argument för varför det är en bra idé. Bara en olustig känsla. Och känslor som är olustiga är väl sällan lustiga och därmed inte heller särskilt bra. Kommer nog boka det där flyget ändå. Det kommer dock innebära att jag inte har mat i en vecka. Där ljög jag, jag har mat på våra gig vilket är torsdag och lördag. Då är det ju lugnt. Troro jag. Förhoppningsvis får jag ett förskott eller nåt. Man vill ju träffa tjejen och även om jag bara har halva resan bokad så känns det ändå ett steg närmre på nåt sätt. Mat, snus och brännvin får stiga åt sidan för kärleken. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva... Nåt väldigt skumt har hänt med Junior...





Nu ska jag dricka gammalt, bränt kaffe. Det är väldigt gott. Det ska helst sticka lite i halsen när man dricker det. Samt smaka cancer i munnen cirka 15 minuter efter själva intaget. En starkare karaktär helt enkelt.

Spanjorer och bacon

Jag har jobbat 2 säsonger på Mallorca och vant mig vid den spanska livsstilen och mentaliteten båda gångerna. Måste säga att efter anpassningsprocessen har det sin charm. Dricka Sangria till frukost före jobbet, ta lite längre Siesta än vanligt för att man fick en arbetsuppgift och nästan funderade på att utföra den, låtsas lyssna på turister, köra förbi bilköer för att sedan tränga sig in mellan bilar precis vid avfarten (smart då ingen vill repa lacken) osv.
De har aldrig hört talas om ord som effektivitet eller kundservice. Om du har blivit väl bemött i Spanien kan jag nästan sätta min förmögenhet (typ inget men ändå...) på att denna person varit icke-spansk. Med spanjacker är det alltid samma visa. Mañana.

Lik förbannat blir jag förvånad när jag åker dit en 3:e gång. Jag ska inte vara där längre än 2 dygn men de lyckas alltid ge en valuta för pengarna och få det att kännas som en hel veckas Julafton (och då syftar jag på att Julafton av någon anledning alltid känns så in i helvetes lång).
Man är egentligen ganska rubbad som inbillar sig att "den här gången kommer det att funka". Det är väl klart som fan det inte gör! Planeringen kan vara felfri men det hjälper ju inte om det är spanjorer som ska följa den. Ge en spanjor ett finger så ger han dig fingret. Skit samma.
Jag hade trots allt jävligt kul men det berodde nog mer på mitt jobb än något annat. Och minibaren såklart.

Varför är baconförpackningar så jävla svåra att öppna? För det första är plasten vid fliken svinhal och för det andra har de använt nagellackslim när de slängt ihop skiten. Jag hade hoppats på att hitta en bättre motivering att börja styrketräna än att jag inte klarar av att öppna en baconförpackning men jag kommer inte på någon. Det känns lite sorgligt. Inte särskilt manligt alls. Nu är den motiveringen också skitdålig då jag redan har en penis och därmed är ganska manlig samt att det finns flertalet vassa föremål jag kan använda istället för mina icke lika vassa biceps. Skönt. Då slipper jag träna det här året också.

Ikväll är det en dokumentär om Ron Jeremy på tv. Han har en stor kuk. Är jag bög om jag vill titta på den dokumentären? Jag hoppas det kommer en om Jenna Jameson snart. Betvivlar det starkt. Får väl fortsätta att läsa hennes bok helt enkelt.